Efter nedläggningen av gruvdriften 1933 stod anläggningen övergiven och öde under ett antal år. Mot slutet av 1940-talet började staten genom dåvarande REF – Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap – att intressera sig för gruvan. Sveriges geologiska undersökning genomförde flera rikstäckande utredningar och inventeringar i syfte att hitta lämpliga nedlagda gruvor som kunde användas för lagring av olja i olika former. Så kallad skyddad lagring av drivmedel i bergrum bestod i regel av fristående stålcisterner eller stål-betongcisterner inne i bergrummen. Produkterna var helt avskilda från grundvattnet i det omgivande berget. Nu ökade behoven och lagringskapaciteten måste byggas ut. Att lagra olja på en vattenbädd i oinklädda bergrum var en ny och ekonomiskt fördelaktig metod som började bli allmänt accepterad. Samhällsnyttan bedömdes vara viktigare än de risker i form av påverkan på grundvattnet och föroreningar av omgivningen som metoden medförde.
Så småningom kunde den utvecklade tekniken att spränga i berg användas för att skapa nya stora bergrum, men än så länge fick man nöja sig med att använda befintliga gruvor.
Utredning och byggnation
I ett PM från 1948 redovisades kvarts- och fältspatgruvorna i Stockholm skärgård med avseende på invändig rymd och dagöppningens storlek. Ytterby gruva uppgavs ha en dimension på cirka 57 000 m3. Gruvan bedömdes vara lämplig som lagringsanläggning. Risken för förorenat grundvatten sades vara låg eftersom berget var mycket tätt och gruvbrytningen hade varit koncentrerad med bara några få orter. Gruvan var också tillräckligt stor och lättillgänglig för oceangående fartyg. Flygvapnets behov av drivmedel ökade och Ytterby blev ny drivmedelsanläggning för lagring av flygbränsle – MC 77. I början av 1950-talet köpte staten in området och 1953 byggdes gruvan om av dåvarande Vattenfallsstyrelsen. Mellan gruvan och den nya kajen som anlades på den sydöstra delen av Resarö sprängdes 500-600 meter tunnlar för in- och utlastning av olja respektive bäddvatten. Gruvöppningen förseglades med ett betongvalv som täcktes med cirka 15 meter sprängsten och över detta uppfördes en sprängmantel av betong. Bergrensning utfördes, ledningar och pumpar installerades.
Oljelagring i oinklätt berg
Oljeprodukterna lagrades i det oinklädda bergrummet under den naturliga grundvattennivån. Därför strömmade hela tiden grundvatten in mot bergrummet och hindrade oljan från att sprida sig i berget. Vätskan i bergrummet utövade också ett mottryck som minskade inströmningen av grundvatten. Trots trycket från det omgivande grundvattnet kunde små rester av olja leta sig ut i sprickor. Oljan pumpades in i gruvan från fartyg som lade till vid kajen. Principen för lagringen är att olja är lättare än vatten och således kunde oljan flyta ovanpå en vattenbädd. Eftersom denna vattenbädd var rörlig innebar det att gruvan alltid var fylld oavsett hur mycket olja som lagrades. Nivån på vattnet, och därigenom oljan, reglerades genom in- och utpumpning av vatten. Vatten pumpades ut då motsvarande mängd olja pumpades in och vice versa. Själva oljebehållaren utgjordes av gruvrummet mellan höjden +8 och -110 meter. Vattenbädden fyllde gruvans nedre del, under -110 meter. Uttaget för olja mynnade i gruvan på nivån +2 meter medan vattentunneln låg djupt och mynnade i gruvan på nivån -107,5 meter. Lägsta nivån för skiljeytan mellan bäddvatten och olja var -100 meter. Nivån för oljan var mellan +2 och +8 meter, normalt +4 meter.
Långtidslagringen av flygbränsle pågick fram till 1978 då det uppdagades att svavelväte hade bildats i produkten. Svavlet hade utvecklats av de mikroorganismer som fanns i kontaktytan mellan drivmedel och vatten. Följden blev flera totalhaverier då bränslepumparna till vissa flygplansmotorer drabbades av svavelangrepp på försilvrade ytor. Anläggningen tömdes på sitt innehåll och 50 000 m3 flygbränsle raffinerades om. Under åren 1980-1983 hyrdes anläggningen av Svenska Petroleum AB för lagring av diesel. 1985 fylldes den med diesel för marinens bruk och 1995 såldes produkten och gruvan tömdes på sitt innehåll. Därefter har anläggningen stått tom. Under hela tiden som oljelagret var i drift har inga miljöstörningar rapporterats.
Lagringsanläggningen har förvaltats av
- Vattenfallsstyrelsen (1953-1975)
- MFÖ – Östra militärområdets materielförvaltning (1975-1988)
- MFM – Mellersta militärområdets materielförvaltning (1988-1993)
- MKO – Ostkustens marinkommando (1993-1999)
- Fortifikationsverket (1999-).
Avveckling
Det tar lång tid att avveckla en lagringsanläggning för petroleumprodukter på ett sätt som inte riskerar att skada omgivningen. Arbetet med avvecklingen startade omkring 1997 med mål att på sikt kunna fylla gruvan med vatten. Rester av olja avlägsnades med pumpning och oljeavskiljning. Under hösten 2000 gjordes en slutlig tömning när cirka 500 m3 produkt pumpades ut och 2001 togs en miljökonsekvensutredning fram i syfte att lämna förslag till lämplig typ av efterbehandling. År 2006 påbörjades en ventilation av gruvutrymmet, en åtgärd som beräknas pågå under en tioårsperiod. Saneringsprocessen följs upp i ett kontrollprogram. 2007 utförde Länsstyrelsen en riskklassificering och området klassades då som ett objekt med låg risk.
Text: Lena Knutson Udd & Tommy Leek 2012