Pontus Holmström är född i Finland, i Dickursby, som ligger vid stambanan tre mil norr om Helsingfors. Efter genomförd värnplikt i artilleriet studerade han vid Tekniska Högskolan i Helsingfors, institutionen för kemiteknik. Där hade han som professor i oorganisk kemi Olavi Erämetsä, som var mycket engagerad i sällsynta jordartsmetaller – han var den som år 1965 ur kärnkraftsavfall lyckades isolera ett nytt grundämne, prometium, som man tidigare hade räknat ut måste existera.
Genom sina studier kände Pontus till att Ytterby gruva fanns på Resarö när han flyttade till Vaxholm 1973. Gruvan hade hela tiden tillhört Österåkers kommun, men sedan den tioåriga sammanslagningen mellan Österåker och Vaxholm upplöstes år 1983 överfördes Resarö till Vaxholms kommun.
En organisation – Stockholm Information Center – hörde av sig till Vaxholms kommun i slutet av 1990-talet och uppmanade kommunen att synliggöra den världsberömda gruvan som ett intressant turistobjekt. Anne Losman Flood, som då var kommunfullmäktiges ordförande, tog med sig frågan till sin Rotaryklubb i Vaxholm och undrade om kanske klubben kunde engagera sig i det hela. Pontus anmälde sig omedelbart som frivillig, och tog tag i saken.
Hans eget företag Stainless Engineering AB hade en samarbetspartner i Sollentuna, AB Sweflow, och när han besökte dem en gång, såg han i en skrothög en rörskylt med deras reklam på. Han frågade om han kunde få den, och fick tillstånd att ta den med sig. Han ordnade så att den blev kompletterad med en rostfri platta, som Vaxholms kommun lovade att installera. Pontus formulerade själv den text som skulle stå på skylten och en annan medlem i Rotaryklubben, en engelsman vid namn Peter Jones, översatte det hela till engelska. Kommunen bekostade präglingen av plattan och lät montera den, och mot slutet av sommaren 2000 invigdes den av Anne Losman Flood i närvaro av Rotaryklubbens medlemmar.
Detta var den första åtgärden för att synliggöra gruvan för allmänheten.
En Rotaryklubb i Mynämäki, i närheten av Åbo, kontaktade år 2011 Vaxholms Rotaryklubb och frågade om denna kunde medverka till att få ett större stenblock från Ytterby gruva översänt till dem. Avsikten var att ställa ut den som en minnessymbol över ortens stora personlighet, Johan Gadolin, som bodde på släktgården Maunula där i ett kvarts sekel. (Det var professor Gadolins analys av en sten från gruvan, som ledde till upptäckten av så många nya grundämnen.)
Pontus engagerade sig i saken och lyckades få tillstånd från Länsstyrelsen att avlägsna en sten från naturminnet. Den fraktades till Åbo och placerades med ingraverad text i närheten av den kyrkogård där professor Gadolin är begravd. Pontus reste dit och var närvarande när stenen invigdes sommaren 2011.
Pontus, var mycket engagerad i det fortsatta synliggörandet av gruvan och skrev under flera år brev till Nobelkommittén med syftet att de skulle beakta att nobelpristagarna i kemi att säkert skulle vara intresserade av få besöka gruvan medan de var i Stockholm. Han fick aldrig något svar på dessa skrivelser!
En japansk journalist, som bevakade prisutdelningen i Stockholm, ringde hösten 2010 till Vaxholms kommun och frågade om de skulle kunna ordna en guidad visning för doktor Ei-ichi Negishi, som så gärna ville besöka den berömda gruvan i samband med att han kom till Stockholm för att få sitt Nobelpris. I kommunen fanns ingen som kunde något om gruvan, men man kom ihåg Pontus och hänvisade journalisten till honom.
Detta ledde till att Pontus organiserade ett besök den 12 december 2010. Han bad ett par Rotarykamrater hjälpa till med snöskottning uppe på gruvområdet, och bad statsgeolog Erik Jonsson på SGU (Sveriges Geologiska Undersökning) i Uppsala att komma och vara med som guide. Han inbjöd även kommun-styrelsens dåvarande ordförande att deltaga i besöket. Det blev mycket lyckat. Efteråt bjöd kommunstyrelsens ordförande sällskapet på lunch i Vaxholms Hotell, vilket också blev mycket uppskattat.
Pontus själv och de två Rotarymedlemmar som deltagit i besöket tyckte att det var pinsamt att nobelpristagaren fick hasa sig ner på baken i snön för att nå fram till bergväggen. (Själv tyckte han bara att det var roligt!) Det ledde till ett nytt projekt i Rotaryklubben – man ville låta bygga en trappa upp till gruvområdet. Den blev verklighet år 2013 och har gjort det betydligt lättare att ta sig upp till gruvområdets olika delar från vägen nedanför.
En annan intressant detalj är, att den siste gruvfogden, Carl Axel Jansson, hade samlat olika mindre stenar från gruvan och monterat dem i pyramidform. Hans släktingar uppmärksammade Pontus intresse, och överlämnade pyramiden till honom som en gåva till gruvan. Den finns nu att se i det lilla röda huset, ”gruvfogdens kontor”, uppe på gruvområdet.
Våren 2015 inbjöd gruvans ägare, Fortifikationsverket, till en informationskväll i Vaxholm. Där meddelades bl. a. att de inte längre hade behov av gruvan utan sökte någon som ville ta ansvar för att synliggöra den för allmänheten. Det var ett 40-tal personer som hade infunnit sig, och efter informationen åkte de flesta ut till gruvområdet för att se hur där såg ut. Någon – okänt vem – kastade fram ett förslag att man kanske skulle bilda en förening, och det blev Sven-Olof Kviman som på plats utsågs att hålla i det hela och vara ordförande. Pontus kom med redan från början som styrelsesuppleant. Sedan dess har mycket arbete bedrivits, och en stiftelse har bildats som är villig att ta över ägandeskapet, men det är en annan historia.